Just nu...

behöver jag musik.
Just nu är concentrationen dålig, och jag vill få gjort nåt mer, vettigt.

Choklad i kylskåpet på grannavdelningens fikarumspentry. Yum.
Hjälpte...sådär.
Dålig självkontroll, dessutom, jag käkade ju en grapefrukt alldeles nyss.

Just det, musik. Det vore nåt. Testa nya websajten, eller hitta nåt skönt på SR Klassiskt, sjunga med. Men jag är inte ensam och dom andra jobbar så bra.

Tankespridd...



Jag har anlänt i "snart är det helg"-zonen.
Snart Göteborg-zonen.
Krama dig-zonen.

Inte alls bra för arbetsmoralen.



- Såg du tv-programmet? frågar jag
- Visst, hon är jättebra, svarar du.
- Jag såg det nog två gånger, berättar jag, -det var så vackert.
- Du såg det och tänkte på mig, förstås, skämtar du.
- Näh, säger jag, - jag behöver då inte se musiker på tv för att tänka på dig!
- Eller, fortsätter du, du såg det och tänkte 'sådär bra kunde han varit om han hade övat lite mer'
- Äh, tror jag inte, säger jag, fast jag tänkte - vad är det som gör vissa så utomordentligt, fantastiskt bra. (Utöver, förstås, arbetsmoral).

Du berättar mer om dina tillkortakommanden, som dom är, nu än då. Saker jag förstår har varit små eller större besvikelser. Saker du inte varit bäst på. Omständigheter bakom fasaden.
Vill jag ha dig perfekt? Eller mänsklig?
Frågeställningen är akademisk och tanken kan bara finnas när det är 300 km mellan oss. (Dels får man inga sånna val, dels finns inga förbehåll, inte alls
just nu.)


Just nu är det två dygn och en dryg timme till tåget går. Mina celler har börjat känna den dragningkraft som gör
att det är omöjligt att lämna din famn
innan det är absolut nödvändigt.
("Förlåt, jag blir lite sen" - en upprepad sms-rad till alla andra.)



Som om ett magnetfält just slagits på. Just nu.