Restless Friday

Tic


toc


watching the clock


tic


toc
- Don't stop!


toc



countdown
tic


train


toc


see you again.

Det er makt i de foldede hender

- iblant får man salmer over seg.
Helt uten grunn.
Kanskje en engel hvisker deg noe i öret. Nynner noe, fra barndommen, som er trygt.

Är du på bra humör?
- kollegaen i kafferommet antar at plystring er likestilt med glede.
Jeg stusser litt, humöret var forsåvidt dårlig, men det snudde igjen.
Og melodien jeg plystret er noe jeg hörte på radioen rett för jeg ble avbrutt av noen som ville ha en tjeneste.

Kollegaen i kafferommet er ugift, hyggelig, oppegående, i passende alder, og liker meg. Jeg har til gode å finne et passende tidspunkt å nevne at jeg ikke er ledig på markedet. Det faller seg bare ikke naturlig. Og jeg föler meg lett råtten som fortsetter å glede meg over
en meget uskyldig "vi liker hverandre"-tone.

At en dag kan svinge sånn. Flink, elendig, motlös, mindre motlös, ta-seg-sammen, hyggelig, ganske flink, helt ok, konstruktiv.
Når den omsider har kommet seg stabilt opp
föles det som om en engel har nynnet noe
i öret mitt.

"Kall på meg, og du hjelpen skal få"

Suspended animation

It's what I claimed not to want. That I'd be working here, but living for the times there.
The eternal commuter problem, I s'pose. Nothing new.
Quite the parallel to reading the novel excerpt on the feeling of homelessness for a Swedish Kurd in todays newspaper and nodding. That's how I've always felt, within or without my country. The constant problem of student in the big city coming home for christmas.

I said I'd work alot. When I was here.
But inaction feeds inaction, and having too much time on your hands is not an incentive to doing all those other tasks.

Why o why was I born with such a healthy sense of lazyness.

No life here. Nor am I sure I want one. I'm perfectly happy with the life there.
Though, I'm fairly certain one will develop sooner or later. Here.

Life is a strange thing. Once you've mastered one kind of crisis, another appears.

Just nu...

behöver jag musik.
Just nu är concentrationen dålig, och jag vill få gjort nåt mer, vettigt.

Choklad i kylskåpet på grannavdelningens fikarumspentry. Yum.
Hjälpte...sådär.
Dålig självkontroll, dessutom, jag käkade ju en grapefrukt alldeles nyss.

Just det, musik. Det vore nåt. Testa nya websajten, eller hitta nåt skönt på SR Klassiskt, sjunga med. Men jag är inte ensam och dom andra jobbar så bra.

Tankespridd...



Jag har anlänt i "snart är det helg"-zonen.
Snart Göteborg-zonen.
Krama dig-zonen.

Inte alls bra för arbetsmoralen.



- Såg du tv-programmet? frågar jag
- Visst, hon är jättebra, svarar du.
- Jag såg det nog två gånger, berättar jag, -det var så vackert.
- Du såg det och tänkte på mig, förstås, skämtar du.
- Näh, säger jag, - jag behöver då inte se musiker på tv för att tänka på dig!
- Eller, fortsätter du, du såg det och tänkte 'sådär bra kunde han varit om han hade övat lite mer'
- Äh, tror jag inte, säger jag, fast jag tänkte - vad är det som gör vissa så utomordentligt, fantastiskt bra. (Utöver, förstås, arbetsmoral).

Du berättar mer om dina tillkortakommanden, som dom är, nu än då. Saker jag förstår har varit små eller större besvikelser. Saker du inte varit bäst på. Omständigheter bakom fasaden.
Vill jag ha dig perfekt? Eller mänsklig?
Frågeställningen är akademisk och tanken kan bara finnas när det är 300 km mellan oss. (Dels får man inga sånna val, dels finns inga förbehåll, inte alls
just nu.)


Just nu är det två dygn och en dryg timme till tåget går. Mina celler har börjat känna den dragningkraft som gör
att det är omöjligt att lämna din famn
innan det är absolut nödvändigt.
("Förlåt, jag blir lite sen" - en upprepad sms-rad till alla andra.)



Som om ett magnetfält just slagits på. Just nu.